Aktad utmanare

Mitsubishi Outlander kom till Sverige 2003 som en utmanare till de etablerade småsuvarna Toyota RAV4, Honda CR-V och Hyundai Santa Fe. En helt ny generation av Outlander lanserades 2007. Det är den första generationen som vi närmare granskar här.

Till en början fanns Outlander endast med en tvålitersmotor på 136 hk och manuell låda. Den motorn uppfattas vara i svagaste laget, enligt vissa förare. Sent hösten 2003 kom en 2,4-litersmotor på 160 hk med automatlåda som tillval. En tvåliters turbomotor på 202 hk introducerades 2005. Den motorn är snabb och stark, men tyvärr också bränsletörstig.

Vägegenskaperna är bra, Outlander är trevlig att köra. Den permanenta fyrhjulsdriften är hämtad från Mitsubishi Lancer Evo vilket gör att Outlander både känns stadig på vägen och kvick i reaktionerna. Styrningen är också snabb i responsen. Något antisladdsystem finns dock inte.

Outlander kan knappast räknas som terrängbil trots bra 4WD-system. Lågväxel och diffspärr saknas exempelvis och markfrigången är knappt 20 cm. Outlander ska ses som en personbil med extra bra framkomlighet på dåliga vägar. Släpvagnskapaciteten är 1 500 kg, vilket har gjort Outlander populär som dragbil.

Förarmiljön är tydlig, med vita instrument som lyser rött i mörker. Reglagen är enkla att hantera. Framstolarna är hyggligt bekväma, men högt buller är en trist komfortmiss. En orsak till det är låg utväxling. Baksätet är lågt och relativt kort. Bagageutrymmet är snålt tilltaget, till och med mindre än många bilar i Golfklassen. Både bagageutrymmet och baksätet är något trängre jämfört med konkurrenterna i klassen.

Den första generationen av Outlander är inte krocktestad av Euro NCAP och är alltså ett oprövat kort säkerhetsmässigt. Den nya generationen fick fyra stjärnor i krocktest 2007.

Outlander klarar besiktningen ännu så längre ganska bra. Resultaten är ungefär som för medelbilen.

Kvaliteten är överlag god på Mitsubishi Outlander, men några problem har ändå visat sig. Glapp i bakvagnen har drabbat vissa exemplar. Då är det oftast bärarmsbussningarna som behöver bytas, vilket kostar ett par tusenlappar att åtgärda. Rostiga och kärvande skivbromsar förekommer, precis som på andra begagnade bilar. I övrigt verkar Outlander hålla bra. Krånglande elektronik, som är vanligt på många andra begbilar, är sällan till bekymmer för Outlander-ägarna som också är trygga med den generösa garantin.

Däremot är servicen var 9 000:e mil dyr och då bör kamremmen bytas. Var noga med det, för att inte riskera dyrbara motorskador!

Grundkonstruktionen av Outlander är rostkänslig, med många skarvar och smutssamlade fickor. Bränsletank i rostkänslig plåt är också ett minus. Men extrabehandling i Sverige i motorhuv, baklucka, dörrar och balkar räddar bilen från tidiga angrepp.

Outlander i sin första generation blev ingen större succé i Sverige. Intresset för begagnade exemplar är ganska svalt, speciellt då en ny generation har kommit ut på marknaden. Det bör ge hyggliga prutmarginaler, speciellt hos icke märkeshandlare.