Sportigaste bussen

Undertill delar Ford S-Max åtskilliga komponenter med Volvo S80. Toppmodellen av Fords familjebuss är också utrustad med Volvos turbofemma på 220 hk, men Vi Bilägare valde i stället Fords fyrcylindriga diesel. De 140 hästkrafterna räcker med råge till för att ge S-Max närmast sportliknande köregenskaper.

I Fords motorprogram finns också ytterligare två bensinmotorer, en tvåliters på 145 hk och en 2,3-liters på 161 hk. Tvåliterdieseln med automat utvecklar 130 hk, till skillnad mot den manuella versionens 140 hk. Vidare finns en större diesel på 175 hk och självklart också Fords flexifuelmotor på 145 hk.

Om man skulle köra S-Max med förbundna ögon – vilket Gud förbjude – skulle man aldrig gissa att det är en 1,7 ton tung, sjusitsig bil med förmåga att lasta två kubikmeter gods. S-Max är tillräckligt lång för att kunna förses med två säten i bagageutrymmet. Dessa kostade 7000 kr extra, men det gör förstås bilen extra användbar.

Passagerarna sitter visserligen som gräshoppar på de extra låga sitsarna, men kan i alla fall skjuta in fötterna under stolarna framför. Ford uppger att personer på upp till 180 cm ska kunna sitta längst bak, men vi anser det är en sanning med modifikation.

S-Max har gott om utrymmen och en ovanligt smart inredning. Det ordinarie baksätet består av tre separata stolar som står på ett upphöjt golv, precis som i en biograf, vilket innebär att sikten framåt blir riktigt bra. Stolarna går att skjuta var för sig i längsled hela 15 cm.

I en S-Max med sju säten har Ford lyckats åstadkomma 32 olika sitt- och lastkombinationer. Mera flexibel kan näppeligen en bil bli. När bilen görs om för last fälls sätena enkelt ihop och lägger sig platt mot golvet. Lastytan blir därmed helt plan och kan till och med användas som dubbelsäng.

För föraren finns en enorm instrumentbräda i blickfånget och en extra sidoruta i de kraftiga, delade vindrutestolparna avslöjar att S-Max är en familjebuss, men förarplatsen är ändå personbilslik. Ratten lutar i 28 grader som på en personbil och när föraren släpper med ena handen finns den lilla växelspaken på perfekt kort avstånd till höger. Växlarna skiftas med snärtiga handledsknyckar.

Fords 140 hästars turbodiesel svarar vaket på kommandon från högerfoten och tar i med skön kraft. Om föraren trampar ned gasen hårt överladdar turbon under ett ögonblick vilket ger extra snärt i draget.

Motorn känns som en sportmaskin, men förbrukningen ligger på angenäm dieselnivå även om vi inte nått ned till deklarationens 6,4 liter/100 km. Vår förbrukning på 7,0 liter är ändå klart godkänd.

Det är roligt att köra S-Max, vilket väglag som än råder. Den går stadigt även på spårig väg och reagerar inte nämnvärt för hårda sidvindar. Om hjulet någon gång släpper greppet fångas bilen mjukt och bestämt upp av ett effektivt ESP-system.

Det var under vintertestet som vi upptäckte några av de brister som trots allt finns med bilen. När klimatanläggningen försöker hålla inställd temperatur fräser fläkten på halv storm. Ändå kommer ibland kalldrag genom bilen och föraren fryser om händerna. Trots att ventilationssystemet har en kapacitet att pumpa ut 135 liter luft per minut genom kupén tycks inte varmluften täcka till för att hålla undan kallraset från rutorna. Vidare frös också huvlåset vid upprepade tillfällen när det var riktigt kallt ute.

Vad som är mest oroande med S-Max, åtminstone om bilen är tillverkad före 18 februari 2008, är att sportbussens tröskellådor lätt kan blästras sönder av hjulsprut. Dessa tidiga S-Max saknar nödvändiga stänklappar fram, liksom den av Ford påkostade extrabehandlingen av underrede och i huv och baklucka. På vår bil hade flagor av färg släppt på tröskellådans undersida redan efter två års körning. Här hade ett rejält stänkskydd hjälpt, också för de i farozonen utstickande bakre hjulhusen.

En annan detalj är inredningskvaliteten. På vår bil blev det tidigt en rad osköna repor på mittkonsollens silvriga plast. Textilierna är också av en kvalitet som gör att det är svårt att hålla rent.