Darrig kvalitet

På kontinenten har Freelander blivit en storsäljare, men i Sverige har den inte sålt särskilt bra. Det kan bero på ett för litet återförsäljarnät. Freelander presenterades 1997 och började säljas här hösten 1998. En interörmässig facelift kom 2001 och exteriört ändrades Freelander 2004. En helt ny generation började säljas 2007. Två karossformer finns, en femdörrars kombi samt en tredörrars cabriolet. Den sistnämnda är dock ovanlig i Sverige.

Vanligaste motorn är på 1,8-liter och 120 hk, samma motor som i sportbilen MG TF. En V6-motor på 177 hk finns också samt dieselmotorer på 115 hk eller 112 hk. V6:an är stark i karaktären, men den är rejält törstig. 1,8-liters motorn eller dieselmotorerna är snålare, men också mycket svagare. I hög fart är speciellt 1,8-liters motorn ganska bullrig.

Köregenskaperna är ganska stabila för att vara en SUV, även om Freelander kränger en del i skarpa kurvor. Styrningen är direkt och fjädringskomforten är fin. Antisladdsystem finns tyvärr inte. Däremot ger fyrhjulsdriften en fördel i halka. Växellådan är ganska trög i funktionen, speciellt backen kan vara svår att få i.

Vinteregenskaperna är den punkt som ägarna är mest nöjda med. Framkomligheten är bra både på snöiga vägar eller i lättare terräng. Trots enkelt 4WD-system med viskokoppling är Freelander mer terränganpassad än flera konkurrenter, med ett antispinnsystem med diffbroms och automatisk nedförbackebroms (HDC). Däremot saknas diffspärr och lågväxel. Bilen har också bra dragkapacitet.

Förarplatsen får både beröm och kritik. Plus för många förvaringsfack och hög sitthöjd. För långa personer kan sittdynorna på de första årsmodellerna tyckas för korta. Detta förbättrades under 2001. Till 2002 gjordes dock instrumenteringen om och blev mer svåröverskådlig. Baksätet är rymligt, men bagageutrymmet är i trängsta laget. Sikten framåt är god. Reservhjul på bakluckan kan se tufft ut, men förstör sikten bakåt. Dessutom blir bagageluckan tung att öppna.

Land Rover Freelander klarar besiktningen lika eller sämre än medelbilen. Bilprovningen anmärker bland annat på glappa styrleder, som det brukar kosta drygt en tusenlapp att åtgärda per sida.

Styrväxeln får också anmärkningar, liksom trasiga lampor. Bilägarna är mest missnöjda på grund av fel på el, luftkonditionering, värme och ventilation samt koppling. Krånglande startmotor har också förekommit, liksom glappa krängningshämmarstag. Det kostar under tusenlappen per sida att byta dem.

På några tidiga exemplar slutade kopplingen att fungera. En barnsjukdom som oftast åtgärdades på garantin. Om bilen använts som dragbil kan kopplingen vara sliten. På enstaka bilar har också viskokopplingen slutat att fungera. Då blir bilen endast framhjulsdriven. Ett mycket dyrt fel, som dock är ovanligt.

På en del bilar har motorerna gått varma. Se efter kylvätskennivån och håll ett öga på tempmätaren. Annars kan topplockspackningen gå sönder. Ett dyrt fel, som kan kosta uppåt 15000 kr att åtgärda. Felet är vanligast på 1,8-motorerna. Men många bilar har åtgärats under garantitiden och idag är felet dessbättre inte lika vanligt.