Lösta kontaktproblem

Med en flexifuelmotor blir det tätt med verkstadsbesöken. Etanolen sliter betydligt hårdare på oljan än vad bensinen gör. Därför behövs extra olje- och filterbyte mellan de ordinarie servicetillfällena. Det betyder bokningar hos Volvo-verkstad varje tusende mil – minst!

Faktum är att vi som ägare av en Volvo V50 1,8F årsmodell -06 blev ganska trötta på att ständigt ta kontakt med verkstaden. Utöver den täta serviceintervallen har bilen till och från drabbats av elektroniksjuka. Och till en början visste inte Volvo hur man skulle hantera problemen.

Det började med dörrlås och fönsterhissar på vänster sida. Bilen togs in i omgångar, men felen kom tillbaka. Felsökningen visade på ett glapp i ett kontaktstycke som sitter placerad i vindrutestolpen. Kontakten fettades in och problemet undanröjdes tillfälligtvis fram till att funktionerna på höger sida slogs ut på motsvarande sätt. Det skedde efter 5 000 mil.

Den här gången konstaterade Volvo att fukt och korrosion i kontakten orsakat kortslutning och saboterat en rad viktiga funktioner, dörrar, fönsterhissar, blinkers och ytterbackspeglar. Nu valde Volvo att byta material och ersätta med en guldpläterad kontakt. Om allt är riktigt löst återstår att se, men under det tredje teståret inträffade i alla händelser inga sådana problem.

Utöver kontaktproblemen drabbades vi också av strejkande klimatanläggning. Den här gången var det en spjällmotor som havererat. Bytet krävde en hel arbetsdag och hade kostat drygt 4 000 kronor – om det hade inträffat efter garantitidens slut.

Trots byte fungerar ändå inte klimatsystemet helt perfekt. Fläkten låter illa och missljudet påminner om det ljud som uppstår när en CD-skiva laddas in i spelaren. Vidare upplevs luftfördelningen som ojämn.

Andra anmärkningar i testprotokollen har handlat om den osmidiga och kärvande växellådan, den korta räckvidden (när bilen körs på E85), att motorn går ryckigt direkt efter start och avsaknaden av förvaringsställen i kupén.

Fords etanolmotor på 1,8 liter passar annars riktigt bra i Volvo V50, men för att de 125 hästarna ska få lite hjälp på traven har bilen fått en ganska låg utväxling. Motorn är inte högljutt surrig, men har en lätt plågad ton som får förarna att ofta treva mot växelspaken för att känna om femman verkligen ligger i. En sjätte växel hade inte suttit i vägen.

Volvos motorutbud med V50 i övrigt är fyra olika bensinmotorer, en fyrcylindrig på 1,6 liter och 100 hk samt tre femcylindriga på 145, 170 och 220 hästkrafter. Dieselalternativ fi nns på 109, 115, 136, 150, 177 och 180 hästkrafter. DRIVE-e blev från 2009 landets mest sålda miljödieselbil med en officiell förbrukning på 4,5 l/100 km.

För att råda bot på etanolmotorernas startsvårigheter i stark kyla finns i Volvos fall gardering eftersom bilen är standardutrustad med motorvärmare och då ges det alltid möjlighet att förvärma motorn.

Vi tankade under teståret så gott som uteslutande med etanol och förbrukningen låg på 10,9 liter per 100 km. Men bensindrift låg vi över Volvos officiella siffror, 8,5 liter mot angivna 7,4 liter per 100 km.

På vinterväglag reagerar bilen stadigt, smidigt och snabbt på förarens kommandon. Det känns som om bilen vore fastspänd med föraren i stället för tvärtom. Hjulen griper bestämt i underlaget och varken DSTC (Volvos namn på sladdhämmare) eller ABSsystem behöver gå in särskilt ofta. Bilens inbyggda väghållning och balans räcker långt.

Även om V50 inte är en helsvensk konstruktion är den väl anpassad för att köra i slask, mörker och kyla. Det är enkelt att byta lampor, fylla spolarvätska och lyfta ur batteriet. När motorn är igång ger den värme så det räcker till och blir över. Däremot tar det lång tid innan sittdynan blir varm, men ryggen grillas desto mer.

Överraskande är också att lastutrymmet är så pass bra med tanke på bilens framtoning som sportkombi. Extra lastutrymme och ett plant sådant

får man när baksätets sittdynor viks framåt och ryggstödet slås ned. I kupén är det däremot ganska trångt, särskilt i baksätet.