Inte så praktisk

Hösten 2003 var det dags för en ny generation mellanklass-Volvo. Den gamla S/V40-modellen hade funnits i nästan åtta år och under den tiden hade mycket hänt. Inte bara med bilarnas utveckling utan också med själva företaget Volvo. Personbilsdivisionen ägdes av Ford och samarbetet med Mitsubishi om tillverkning i den gemensamma fabriken i Holland var avslutat. Den nya modellen hade utvecklats tillsammans med Ford Europa, på en ny plattform som även används till Mazda 3 och Ford Focus.

S40N som den kallades är några centimeter kortare än den gamla modellen men bredare och högre. Axelavståndet är längre men innerutrymmena är inte mycket bättre. Fram sitter de flesta mycket bra i bekväma stolar och med gott om benutrymme. Men insteget till baksätet är krångligt på grund av det brant sluttande taket och S40 är ingen familjebil trots att det finns tre trepunktsbälten i baksätet. Bagageutrymmet är mindre än i föregångaren men baksätet går i alla fall att fälla, liksom höger framstol.

Från början fanns bara femcylindriga motorer på 2,4 liter att beställa, kunden kunde välja mellan 140, 170 eller 220 hästar, den starkaste heter T5 och har turbo.

Senare tillkom en 1,6-liters fyra på 100 hk och en 1,8:a på 125 hk, båda från Ford. Från 2007 är den vanligaste bensinmotorn på två liter och 145 hk. De sistnämnda motorerna finns också som flexifuel. Dieselalternativ finns också: bland annat 1,6D med 109 hk och 2,0D med 136 hk. 1,6 DRIVE-e har en officiell förbrukning på endast 4,5 liter/100 km.

Vi Bilägares långtestbil blev en 2,4 med 140 hk, inte så mycket för att vi valde den utan för att det var den vi kunde få tag i vid inköpstillfället.

Som alltid inledde vi teståret med ett vintertest och här briljerade verkligen S40. Fina och roliga vägegenskaper, väl fungerande värme och ventilation, bra ljus och värmestolar. Alla S40 och V50 har antisladdsystem som standard och det ser till att hålla bilen på rätt spår. Men det slamrar en hel del om bromsarna när sladdhämmaren arbetar, det låter nästan som om något går sönder.

Vid 2 000 mil inträffade första mankemanget, men det var desto allvarligare. Vid hård inbromsning blev bilen obehagligt svårstyrd och det klonkade och knakade vid varje rattvridning. Felet visade sig vara en fästbult till främre krängningshämmaren som gängat upp sig.

Under andra teståret fick vi en del problem med lås och nycklar men de fixades på garantin, lambdasonden fick bytas efter att motorvarningslampan börjat lysa och det tog ett tag för Volvo att komma underfund med problemen med strejkande ciggtändaruttag och en instegslampa som inte släcktes. Byte av styrdator blev till sist åtgärden men då hade bilen varit inne på verkstad i två omgångar, och sista gången var vi av med bilen i tre dagar.

Efter garantins utgång vid drygt 8 000 mil strejkade torkarmotorn till vindrutespolningen. En allmän servicekampanj genomfördes under 2006, justering av parkeringsbromsen. Rent allmänt har S40 liksom kombiversionen V50 drabbats av elektronikfel, orsakade av att fukt trängt in i kontakter som varit illa placerade i dörrstolparna. Volvo har med åren bytts ut dessa, under förutsättning att bilarna servats hos Volvos egna verkstäder.