Törstigare än väntat

Hösten 2003 var det dags för en andra Prius från Toyota. Med ettan hade man visat att grundtekniken fungerade, i tvåan var den ytterligare utvecklad och dessutom var själva bilen betydligt smakligare.

Prius II är dryga decimetern längre och några centimeter större på bredden och höjden jämfört med föregångaren. Axelavståndet är hela 15 cm större och viktigast av allt: bilen har halvkombilucka och fälbart ryggstöd. Det gör underverk för flexibiliteten.

Motorerna, både den bensindrivna och den batteridrivna, är större och starkare. Bensinaren är på 1,5 liter och 77 hk, elmotorn ger 68 hk, det ger i teorin 145 hk och effekten räcker alldeles utmärkt för vardagsbruk.

Vid landsvägskörning använder bilen normalt bara bensinmotorn men i särskilt krävande backar och vid omkörningar går elmotorn in och stöttar momentant. En styrdator av det intelligentare slaget ser hela tiden till att drivsystemet arbetar på ett optimalt sätt. I låga farter använder bilen elmotorn i mesta möjliga mån och det är fascinerande hur tyst och mjukt Prius smyger fram mellan husen. Det går dessutom att tvinga bilen att bara köras med elmotorn korta stunder, om man vill. Men kraften räcker bara i några kilometer.

Liksom hos föregångaren sker kraftöverföringen automatiskt, en liten joystick på panelen läggs i läge framåt eller bakåt, sedan är det bara att åka. I nedförsbackar kan växelföraren ställas i läge ”B”, då motorbromsar bilen. Övergången från el- till bensinmotor och tvärtom märks knappt, allt sker i det tysta. En stor skärm mitt på panelen håller föraren ständigt informerad om vad som händer under huven, vilken motor som arbetar och hur mycket bränsle som gått åt. Rena underhållningen!

Även om Prius II är trevligare att ratta än föregångaren är det fortfarande inte någon bil som tilltalar den bilkörningsintresserade. Styrningen är diffus i känslan och även om vägegenskaperna kan beskrivas som trygga – antisladdsystem är standard – är de knappast inspirerande.

Utrymmena är ganska bra, åtminstone fram. Det finns gott om plats för benen i baksätet men den sluttande karossen begränsar takhöjden och förare längre än 180 cm får problem.

Enligt Toyota ska Prius klara 100 km blandad körning på 4,3 liter bensin. Det stämmer inte, även om Prius är snål är den betydligt törstigare än tillverkaren påstår. Vår snittförbrukning under testmilen ligger numera på 5,1 liter/100 km.
Helt problemfri har inte vår Prius II varit heller. Under vintertestet lade antisladdsystemet av momentant vilket gjorde de tidigare så trygga vägegenskaperna betydligt osäkrare.

Vid 400 mil varnade bilen själv om fel på motorelektroniken. Orsaken visade sig vara en givare som var trasig och den byttes på garantin. Några månader senare fick vi startproblem, de kom och gick. Ena stunden vägrade bilen att gå, nästa var det inga problem. Felet påtalades vid ordinarie service men kvarstod även senare.

Vid en långresa genom Tyskland lade motorn av, mitt på Autobahn och helt utan förvarning. Här upplevde vi fördelen med att ha två motorer; med hjälp av elmotorn kunde vi linka oss till närmsta parkeringsplats. Bärgning till verkstad följde och ett dygns felsökande. Men utan att några åtgärder vidtagits gick plötsligt bilen igen och vi kunde åka hem. Väl i Sverige lämnades bilen till en Toyotaverkstad som kunde konstatera att bilens dator fått fel information från en givare i bränslesystemet, det tvingade motorn ned i ”felsäkert läge”. Omprogrammering av bilens mjukvara löste problemet. Ytterligare 1131 bilar från 2004 0ch 2005 hade samma ”bugg” i systemet och en återkallelse gick ut.

Rostskyddet är sämre än på Prius I och huven av aluminium uppvisade efter två år lacksläpp och korrosion, så kallad vitrost, längs skarven.

Överlag gillar vi vår Prius II , en testkommentar lyder så här:
”Ett tekniskt mästerstycke som fungerar i vardagen; smidig, bekväm, hyfsat praktisk. Prius bjuder också på en ny sorts körglädje, en miljökörglädje. Bilens listiga informationssystem gör att föraren ofelbart börja tävla med sig själv i snålkörning.”