Spänstig dansare

Vi Bilägare beställde testbil i Volvos monter på Parissalongen hösten 2006. Det skedde på modernast tänkbara vis; via en pekskärm valde vi färg, motor, inredning, fälgar och lite annat smått och gott. Till slut var vår C30 designad och extrautrustad för 70000 kronor. Vi valde också Volvos egen femma på 170 hk – vilket gjorde sitt till att priset rakade i höjden.

Volvos sportcoupé finns också självfallet i ett lågprisalternativ och det är inte illa det heller. Då är det Fords 1,6-litersmotor på 100 hk som gäller. Grundpriset hösten 2006 var 176900 kronor, den vid tillfället lägst prissatta Volvon alla kategorier.

Vid lanseringen presenterades C30 med sex olika motoralternativ, tre renodlade bensinare, två dieslar och så Fords 1,8 flexifuelmotor på 125 hk. Först hösten 2008 kom den efterlängtade miljödieselmotorn 1,6 DRIVEe med en angiven förbrukning på 4,4 liter per 100 km.

Lite slarvigt kan C30 beskrivas som en 22 cm avkortad S40 utan bakdörrar och med en stor glaslucka i stället för koffert längst bak. Men i ärlighetens namn ger det en ganska orättvis bild av Volvos nya stolthet. I stort sett hela karossen, med det fräckt utmejslade bakpartiet som främsta kännetecken, är unik för C30.

C30:s snitsiga skal vilar på ett chassi som i grunden är identiskt med det som används för S40/V50 och det är ingen dålig grund att stå på. Men några förändringar har gjorts. Bland annat är stötdämparfästen, dämpare, krängningshämmare och fjädrar annorlunda än i syskonbilarna.

Många som var med på 70-talet känner säkert igen stilgreppen i den nya bilen från den tidens Volvosportvagn P 1800 ES. C30 har även stora likheter med det tidiga 90-talets Hollandsbyggda Volvo 480 ES, men det är en bil som både Volvo och många ägare nog helst vill glömma med tanke på alla kvalitetsproblem.

Vår sportiga lilla Volvo anno 2007 ligger på en helt annan kvalitetsnivå, testperioden visade också en klar kvalitetsuppryckning jämfört med den Volvo V50 som köptes hösten 2005. Under testperioden var vår C30 i princip helt felfri.

Vissa irritationsmoment kunde vi trots allt föra till protokollen. Det allvarligaste var bränsletörsten. Trots sin nätta storlek snittade C30 länge 9,0 l/100 km. Slutligen kom vi ned på 8,8 l/100 km och det är på tok för mycket för miljösamvetet. Problemet var att det inte gick att köra snålt, ens med lätt gasfot.

Andra detaljer att reta sig på är den knepiga fällningen av framstolarna som oftast hamnar i fel läge när någon släppts in i baksätet. Det sladdriga och svårmonterade insynsskyddet är ytterligare en källa till irritation. Tyvärr måste ju också skyddet användas ofta eftersom glasbakluckan ger full insyn i bilen.

Glasbakluckan har både för- och nackdelar. Ett plus är att den nästan ger fri sikt bakom aktern, under förutsättning att rutan är ren. Under vintern yr snön upp bakom bilen och täcker snabbt bakdelen. Under vår vintertest fryste ett decimetertjockt lager fast och för att öppna luckan krävdes det att isen först hackades bort för att låsmekanismen skulle fungera.

Under långkörningarna noterade vi också att Volvon var överraskande vindkänslig när blåsten friskade i som värst. Våra kortvuxna förare kände också av obehaget att bältet lade an mot halsen, med skavmärken som följd.

I övrigt har C30 skött testlagets utmaningar med bravur. Styrkänslan är bättre än i någon annan Volvo vi provat och bilen är prefekt balanserad för avancerad kurvtagning. Den fina väghållningen och de snabba styrreaktionerna kommer förstås till nytta även i undanmanöverprovet. Volvon dansar genom konbanans brutalt tvära svängar snabbare och mer kontrollerat än de flesta konkurrenter.

Egentligen ska C30 ses som en tvåpersonersbil med möjligheter att då och då skjutsa vänner i baksätet. När baksätets ryggstöd fälls går det att trycka in närmare 450 liter bagage. Grejorna bör dock inte vara stora eller tunga, för lastöppningen är trång och lastkanten kräver höga lyft.