Kul trots strul

Nya Mini började säljas hösten 2001 i Sverige och fanns det första året bara i ett utförande: Cooper med en 115 hästkrafter stark fyra.

Utomlands fanns även Mini One med 90 hk ur lika stor volym, 1,6 liter, men det dröjde till 2003 innan den kom hit. Ingen av dessa motorer är särskilt roliga. De är långt ifrån så varvglada man väntar sig, inte ens ljudet är speciellt inspirerande. Mer kraft kom ett år senare när Cooper S presenterades. Nu hade motorn kompletterats med en kompressor och effekten angavs till 163 hk (senare 170 hk). Egentligen spelar det mindre roll vilken motor som sitter under den korta huven, det är väghållningen och den snabba styrningen som gör Mini så underhållande att köra.

Utrymmena är goda för två men baksätet är i minsta laget för vuxna, den begränsade tillgängligheten gör det ännu mindre lockande att nyttja det. Bagageutrymmet är också minimalt, till de goda nyheterna hör i alla fall att baksätets ryggstöd går att fälla undan.

Vi Bilägare köpte en av de första bilarna som kom till Sverige, en röd Cooper med vitt tak. Grundpriset var 143500 kronor men efter att nödvändigheter som luftkonditionering, ljudanläggning och färddator lagts till stannade köpesumman på 158700 kronor. Mycket pengar för en småbil och det fanns mycket riktigt en rad kompetenta bilar, med bättre utrymmen och fler dörrar, för betydligt lägre kostnad.

Men ingen annan bil hösten 2001 erbjöd lika mycket skoj och attityd för pengarna, så resonerade i alla fall långteststallet och Coopern blev snabbt en förarfavorit.

Under vintertestet 2002 visade sig Mini vara minst lika kul att köra i svår halka som på torrt underlag. Men en rad nackdelar upptäcktes också: värmestolarna funkade dåligt, bilen bullrade rejält på reffliga vintervägar och det raka bakpartiet gjorde att den grodde igen snabbt av snö och smuts. Att bilen saknade lyktrengörare noterades också.

Förarmiljön som ser så kul ut i dagsljus fick många anmärkningar mot användbarheten: ”I mörker behöver föraren förstoringsglas för att hitta rätt bland reglagen. Man får ibland bromsa ned och leta efter rätt knapp eller läge.”

Mini har med åren visat sig hålla ihop ganska bra, förutom en hel del elektronikfel på de första årsmodellerna. Och det var just sådana fel som drabbade vår Cooper. Den låste oss ute på en parkeringsplats, drog ned rutorna själv en snöig natt i Luleå och sedan gick passagerardörren i baklås. Efter byte av styrenheten till elhissarna som sitter i dörrlåset för 6 900 kronor (betalades dock av garantin) funkade det igen.

Fel som drabbat andra Mini-ägare är vattenläckage på grund av dålig karosstätning. Detta har i sin tur lett till att det kommit fukt i elektronikboxen som styr elhissar, larm och centrallås, som då har strulat. Krånglande bränslemätare har också förekommit.

Växellådorna är känsliga. Backväxeln var under hela vår ägartid kärv att få i och trots försök till justeringar avhjälptes det aldrig. En del växellådor har drabbats av lagerfel, hörs ett skramlande ljud på tomgång är det ett säkert varningstecken. Att byta låda kostar omkring 25000 kronor. Under 2002 återkallades 400 Mini i Sverige för fel på läckage till växellådan, som gjorde bilarna svårväxlade.

Vår bil drabbades också av en del skrammel, bland annat från bakluckan som det tog tre verkstadsbesök att få ordning på.

Ett glädjeämnet var det goda andrahandsvärdet, Mini Cooper är en av de bilar som vi förlorat minst pengar på genom åren. Fortfarande är modellen het på marknaden och det betalas bra även för tidiga exemplar. En förutsättning är dock att bilen är någorlunda vettigt utrustad. Nästan alla har tillval som luftkonditionering, lättmetallfälgar och mycket annat.