Ovanlig lättviktare

Audi A2 var lite för avancerad för sitt eget bästa. För trots en både smaklig och lyxig förpackning och många framåtblickande lösningar blev Audis första småbil i modern tid något av en flopp. Modellen fick bara leva i fem år, tillverkningen lades ned i juli 2005 efter att blott 176 377 exemplar producerats. I Sverige såldes bara 1 661 bilar.

Största anledningen till det ljumma mottagandet var det höga priset, A2 kostade drygt 160 000 kronor när den började säljas sommaren 2000 och då ingick inte särskilt mycket utrustning. En VW Polo var omkring 40 000 kronor billigare, en Hyundai Atos kostade inte ens hälften. Och vid en första anblick gav en A2 inte särskilt mycket mer.

Den som skrapade lite på ytan fann dock en rad intressanta lösningar. För att spara vikt och därmed bränsle tillverkades karosspanelerna i aluminium liksom det ramverk som bildade resten av konstruktionen. Space-frame kallar Audi det hela, en teknik som även används i företagets toppmodell A8. Det gör A2 till en lätt bil, tjänstevikten ligger strax över ett ton, omkring 150 kg lättare än motsvarande bilar av stålplåt.

Huven är av plast men går inte att öppna på konventionellt sätt. Istället finns i fronten en liten lucka, och bakom den kommer ägaren åt att fylla på spolarvätska och kolla oljan.

Fyra motorer fanns att välja mellan under modellens korta levnad. Vanligast är 1,4-litersmotorn på 75 hk. En lika stor och lika effektstark turbodiesel fanns också samt en 1,2-liters, trecylindrig diesel på 61 hk. Med den sistnämnda motorn drog A2 bara 3 liter/100 km vid blandad körning, i alla fall enligt EU-normen. En 1,6-liters bensinmotor med 110 hk fanns också.

Vi Bilägares testbil nummer 88 var en silvergrå A2 1,4. Testet inleddes hösten 2000 för att pågå i drygt två år och nästan 6 000 mil. Det var en av de snålaste bensinbilar vi kört, snittförbrukningen stannade på 6,7 liter per 100 km, inte så långt ifrån vad tillverkaren uppger. Audi var den första tillverkaren att ha aktivt antisladdsystem (ESP) som standard på alla sina modeller och därmed blev A2 en av de första småbilarna med detta. När vårt långteststall drog till Arjeplog för det årliga vintertestet hade A2 alltså goda förutsättningar att imponera. Tyvärr visade sig systemet ofta mer stjälpa än hjälpa, ingreppen befanns oprecisa och bilen spårkänslig. Omkörningar som krävde korsning av mittsträng upplevdes som "att sitta i en roddbåt i storm". Men sladdarna hävdes i alla fall.

Värmen i framstolarna är fantastisk och även om det tar en stund för den första kupévärmen att komma vid en kallstart gör den lilla kupén att klimatet inne i bilen snabbt blir behagligt.

Sikten i dåligt väder försämras av att bilen bara har en vindrutetorkare fram och den packar snö och is i den vänstra delen av vindrutan. En spoiler på bakrutan hämmar sikten och i snörök gror den nedre delen av rutan snabbt igen och av sikten bakåt blir det bara en liten sträng.

För att vara en småbil är A2 ganska bekväm på långfärd. Bullernivån är dämpad och framstolarna ger gott stöd under långa etapper. Baksätet är däremot hårt som en kyrkbänk och bara godkänt för två. Fjädringskomforten på jämn väg god men när underlaget blir sämre byter A2 beteende till att bli nickig och skumpig. Audi A2 har inget reservhjul, istället finns en kompressor med lagningsvätska, allt för att spara plats och vikt. Kanske bra i teorin men när Vi Bilägare fick punktering var skadan på däcket för stor för att klaras av lagningsguckan och det hela slutade med att bilen fick bärgas. Reservhjul fanns som tillval, kolla om bilen du tittar på har det. Vi Bilägares testbil drabbades av en del småfel under testperioden, det allvarligaste var att handbromsspaken föll i bitar och att motorvarningslampan tändes flera gånger utan att Audi kunde säga vad det var för fel.